Gå vidare eller gräva ner sig?

Jag vet att det inte är värt det på något sätt, vet att jag inte borde bry mig, vet att det var jag som gick... men svartsjukan tar över det sunda förnuftet. Kontrollbehovet att veta med vem han gör vad gör mig galen, men om han gör allt för att övetyga mig att han älskar mig och vill ha mig tillbaka ska jag då acceptera att han träffar andra? Ska jag bara rycka på axlarna åt att han raggar upp tjejer på pendeln samma dag som han påstår sig älska mig, sakna mig och vill träffa mig? Hur ska man ta det, tolka det och lägger jag kanske för mycket vikt vid det? Jag kanske borde ta det med en klackspark och inse att män är en lägre sorts varelse och att deras förnuft är totalt obefintligt och att deras ord och löften kan klassas med trovärdigheten i en skvallerblaska, Varför gör det då sä jävla ont när han går vidre och varför kan jag inte ens tänka tanken på att göra det? Som han påminner mig varje dag så var det faktiskt JAG som avslutatde vårt liv tillsammans, men varför känner då jag mig dumpad bortkastad och nertrampad i skiten? Antagligen för att jag inte hade något val, han drev mig till handling och för det kommer jag aldrig förlåta honom..


Ensam kanske är stark..

...Men vad hjälper det när man ändå bara innehar hälften av den styrkan man tidigare hade. För två är starkare än en. Jag klara det mesta på egnen hand, jag är medveten om att jag är en ganska stark kvinna, fast jag allt som oftast känner mig som en liten spillra av den jag är i ett förhållande så vet jag att det inte är så. Jag tror faktiskt att jag som människa fungerar bättre på egen hand, just för att jag är stark. Kanske lite för stark för att smärtfritt nöja mig med min roll som "hälften" av ett förhållande. Jag har åsikter om det mesta,starka sådana. Jag har lättare att se mina rättigheter än skyldigheter. Jag kan vara sanslöst oresonlig och haka upp på detaljer tills de blir så stora att det brister... Jag är alltså mänsklig! Man måste kunna se sina egna brister för att förstå hur man som människa fungerar. Jag försöker vara lika medveten om mina brister som jag är om mina fördomar. Men det betyder inte att de inte finns där, mina brister är en del av mig. Utan dem vore jag ju inte den jag är, så då vore det väl för galet om man skulle försöka ta dem ifrån mig, eller? Jag fungerar ju med dem, men kan jag kräva att min livspartner skall leva med dem? det är frågan.
Ärligt talat vet jag inte vart mina funderingar skall leda den här gången. Men jag tror att vissa delar av en människa kan man inte ta ifrån den. Ska ett förhållande fungera får man nog börja tänka om, istället för att söka efter den perfekta partnern så skall man nog börja söka efter en männsika vars brister man kan leva med, och se till att männsikan ifråga kan leva med dina brister. Kärleken kompenserar tyvärr inte de egenskaper man inte kan acceptera, då skulle inte kärleken bara vara blind utan även jäkligt puckad.  Två är fortfarande starkare än en, men riktig styrka kommer då man kan leva ut som den människa man i grund o botten är...
/L
 

The BIG step..

Ja, nu var de gjort. Första flyttlasset har gått, kontrakt är skrivet och ja, nu finns det ingen återvändo. I natt sover jag min sista natt i den här lgh inatt kanske jag sover brevid mannen jag älskar för sista gången..om han kommer hem vilket inte är mycket att lita på.. så jag antar att jag kommer spendera den värsta natten i mitt liv ensam packandes de sista sakerna från vårt liv tillsammans, i morgon går jag härifrån för att aldrig komma tillbaka. Jag kan inte ens sätta ord på det jag känner just nu så jag låter helt enkelt bli.
 
Men vill iaf tacka alla underbara människor som hjälper mig igenom det här: Pär, som får fungerar som min personliga flytt-gubbe och "sugar daddy" ;) , Emma som e helt jävla enormt grym som tar ledigt från jobbet för att komma ner och hjälpa mig me, mest min psykiska hälsa skulle jag vilja säga.. Vi ska pimpla vin prata skit och gråta i en vecka! och möblera såklart. Min familj som hjläper mig med allt och som alltid finns där och backar när det skiter sig ekonomiskt och allmänt, och Sofia är så grymt glad att du är tillbaka i mitt liv så jag har någon att snacka skit me! kan prata om allt me dig! Hanna, även om vi inte ses och hörs så ota så vet jag att du finns där och det är alltid grymt skönt att prata med dig om allt som händer i mitt liv! Älskar er alla högt och villkorslöst!

Alexander, jag kommer alltid älska dig! Jag önskar att allt kunnat blivit annorlunda men det här var inte hållbart längre.. Nu ska jag packa mina sista saker... Nästa gång vi "ses" sker det från mitt nya liv..som jag är livrädd för! /L

Sätta ord på känslan...

innan mörkret faller
ska jag lämna några varma rader
ska jag vara din starka vän
ska jag visa upp några bättre sidor
och lova dig nånting igen

innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft

jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
jag har trampat upp stigar där gränserna går
och du blir aldrig en vän igen
en mot en
tills morgonen kommer

innan mörkret faller
vill jag reda ut några saker
inga rätt och inga fel
vill jag öppna för en vapenvila
du har din och jag har min del

och innan morgonen kommer
vill jag blöda några droppar mot stenen
det är tid för några tårar än
och göra klart för min norra stjärna
att jag aldrig ska ner igen

jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
det är som jag känner när åskan går
och du blir aldrig en vän igen
en mot en
tills morgonen kommer
ja, tills morgonen kommer

mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord

men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
jag ångrar inga steg vid din sida
jag vattnar dina växter än
...


... Tack Winnerbäck!

Livs avgörande...

"Så igår kom samtalet.. samtalet jag har väntat och fasat för. Jag visste att det skulle hända tillslut, men jag trodde jag skulle vara mer förberedd när det kom. För mig var det här samtalet så avgörande, så att det för stunden kändes som att jag svävade ut ur min egen kropp, kände inte längre att mina fötter hade kontakt med marken och huvudet snurrade. Allt som krävdes från min sida var ett ja eller nej, men för mig skulle beslutet bli avgörande i min livssituation. Fegheten höll på att ta över, jag hittade tusen anledningar att bara lägga på luren och låtsas som att det aldrig ringt sen åka hem till våran lägenhet klaga över mitt liv och fortsätta i samma kaksmet.. Men någonstanns mellan hyperventilationen och tårarna som höll på att rinna över så tog jag ett beslut. Ett eget beslut som påverkar mitt liv, som gör att jag måste släppa taget, gå vidare från den människa jag älskar mest på hela jorden. Mitt besut. Kommer få leva med det, hoppas att jag en dag ser tillbaka och känner att det var rätt. Nu känns det bara åt helvete att ha måstat ta detta pissiga beslut. Men, gjort är gjort..."

 Så, ja mina nära o kära jag har fått en lägenhet. Jag ska flytta. Har varit och kollat på den lilla studentlyan idag ungefär lika stort som mitt nuvarande badrum.. och för denna kartong får jag punga ut med halva min månads inkomst.. Visst är det väl för gött att leva ibland.. =( När jag åkte från flempan, med en sak i tanken: köpa dunkvin! så kändes allt så overkligt. Jag har gått från fnittrande till tok gråtande. Hela dagen har kännts allmänt overklig.. Utmattad nu.. så så trött. Ikväll ska jag mysa i min soffa med nått glas vitt och popcorn, se en romatisk komedi och gråta ögonen ur mig och inte tänka ett skit på plugg eller alla "måsten" jag har nu! Måste vila hjärnan nu.

Och jag hoppas han kommer hem ikväll.. trots allt detta så behöver jag honom, konstigt nog. Han är den viktigaste människan i mitt liv, vill prata med honom ventilera mitt beslut, känna av läget. Bara ha honom brevid känns tryggt. Då mår jag bra och blir lugn...FAN! kan någon påminna mog! varför ska jag lämna honom??

Massa kärlek till min lilla uppe i boden!
och till alla er andra oxå såklart! Tack för att ni finns, utan er finns inte jag...
/L

Man kan hjälpa alla andra utom sig själv..

Haft en riktigt bra dag på förskolan idag, tacksamt i dessa tider. Kom på att jag skall leda några pedagogiska aktiviteter under denna period, så jag passade på idag när ordinare personal hade möte. Kopierade upp en bild av en känd konstnär på overhead, ett virrvarr av mönster och former som bildade ett ansikte. Ganska passande då barnen tidigare i veckan tränat på just form, som triangel, kub, rektangel osv. Jag provade själv måla av bilden i krita och vattenfärg innan barnen skulle börja, oj va svårt de var. Kände att uppgiften skulle bli alldeles för svår. Men de underbara små liven tog uppgiften med glädje(efter lite gnäll, " jag kaaan inte!" ) så hade 29 stycken 6 åringar gjort en konstutställning som inte gick av för hackor. Hur kul som helst att se resultatet och sätta upp alla  bilder på väggarna. Fick lite foto dokumentation gjord medans de skapade oxå=)

Hm, skönt att skriva om lite annat än mitt struliga uttjatade privatliv.. Få skriva någon rad om det som gör mig glad istället. Och de e ju faktiskt att påverka andra, finnas till och veta att man kanske genom sin resa genom livet gjort en dag lite ljusare för en annan människa, de lever jag för! Så mycket lättare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv. 

Har just sträckläst Maskrosungen. Gud, vilken bok. Om man tycker man har de lite struligt i livet så räcker det med att läsa en sida i den boken för att typ alrig vilja gnälla igen. Tårarna har flödat och ikväll var de inte för min egen skull.. (eller ja, ni vet man tar väl ut sina tårar på olika sätt)

/L 

Återfall...

Så har man haft ett själsligt och fysiskt återfall, inte direkt förvånad över de. Är ju inte dummare än att jag visste att det skulle komma. Det är just det som är så förvirrande, att anledningen till min olycka är det som gör mig lycklig, anledningen till att jag måste flytta är mina känslor för den jag vill leva med. Det är ju inte så lätt att vara förnuftig då. Det känns som att jag ligger fast klämd under en sten och måste skära av mig mina ben för att överleva, enda sättet är att rädda mig själv ,men de kommer göra fan så ont. Utan ben kan man inte gå, men man överlever. (man kan ju åka rullstol och vara lycklig för det) Shit vilken konstig liknelse de där blev då. Men det är så de känns, kommer förlora en stor del av mig och jag kommer vara märkt för livet... Så tillbaka till återfallet, det är just sådant jag måste undvika för att inte falla tillbaka helt. Annars sitter jag här om något år med samma gamla problem , och jag tänker inte leva mitt liv så. Måste rädda mig själv. Måste gå emot min egen vilja, lita på mitt förnuft bita ihop under tiden och vara medveten om att: Om jag inte badar med brödrosten innan de här är över så kommer jag klarat en av de största prövningarna i mitt liv.. Och ja, man är den man är av en anledning! Vilket kommer leda till en lite starakare och förnuftigare Lina. Ett liv utan lögner, tårar, besvikelser och sönderslagna möbler. De mina vänner, är livets hårda skola!

Livet går vidare..

...men det känns inte som jag hänger med. Första dagen på förskolan idag, har två veckor framför mig där nu. De va härligt att träffa alla undrebara ungar igen. Men det känns så tungt att försöka fungera normalt just nu, vissa stunder går det bra men ibland känns det jobbigt att ens svara på tilltal eller försöka hålla tårarna tillbaka. Livet måste ju gå vidare, det stannar inte upp bara för att jag inte orkar hänga med. Borde flytta nu, men kan inte ta mig för. Jag har iaf bestämt mig och det kändes som ett stort steg. Men att  packa mina saker och lämna mitt hem för att inte komma tillbaka känns väldigt långt bort och bara tanken på det knäcker mig. Men jag ska! Måste bara klara några dagar på skolan först, få lite kontroll i kaoset, samla mig.
Jag ska ju fixa de här de vet jag att jag gör, men de måste få ta sin tid och jag vet ju oxå att desto längre jag drar ut på det desto längre tid tar det innan jag kan börja läka igen..

Massa love till min familj och Emma som håller mig ovanför ytan just nu!

Slut på det roliga

Så var söndagen här, dax att åka "hem" till sthlm. Inte utan att man har lite ångest, fy vill inte. Önskar att jag kunde stanna här ett tag, bara få vara och slippa tänka på allt hemma i sthlm. Men de måsta ske.

På natten vaknar demonerna..

Först natten, utan dig. Vill inte ens låtsas att det inte känns. Det är skärmmande, vet inte om du vet det, men jag drömmer ofta mardrömmar, vaknar kallsvettig och rädd och sen känner jag din kropp som så varmt vilar mot min. Jag brukar hålla om dig då, bara lägga mina armar runt dig och då vänder du dig alltid om. Alltid. Sen håller du om mig tills jag somar igen, alltid. I natt blir en jobbig natt, ville dra ut på den till det sista. men visste att den skulle komma. Första natten på resten av mitt liv. Men varför känns det som sista natten i mitt liv har varit? Sista natten i mitt liv var i tisdags. Du höll mig då, hårt. Jag kände värmen från din kropp då, undermedvetet tror jag, jag visste att det var sista  gången vi vaknade i varandras armar.

orden slut för ikväll. de kväver mig!
/L

Same shit, different day...

vinkväll... på en torsdag!?
Livet må va skit, men sitter man två bästa vänner och kan le genom tårarna så är väl livet värt att leva ändå.
Men det är ju inte utan att man funderar på att tappa upp ett bubbelbad, fixa några schyssta toastskagen och sen låta brödrosten bada med oss.
Lucky Luke pratar som en tok, så nu lägger vi ner

Thank you for listening, over and out

Dagen D..

Nu var den här dagen jag antagligen visste skulle komma men som jag aldrig kunde vara tillräckligt förberedd på. Igår släcktes det sista hoppet på att de kunde vara vi. Trots att jag visste att jag måste ta det här steget så väntade jag ändå på något slags mirakel. Att han skulle förändras, varje dag har jag gått runt med pirr i magen när han skulle komma hem från jobbet, väntat på att han skulle komma hem och säga något, vad som helst som fick mig att tro att det skulle bli bra. Vad som helst hade räckt! Men istället för att försöka så gav han upp, blev värre än någonsin. Nu är det det slut, verkligen slut. Kan inte ta till mig det, vill inte tänka på det. Måste låtsats som att det inte hänt, stöta bort det på något sätt. Jag klarar inte av den verkligenheten.
Nu måste jag torka tårarna som vägrar att sluta rinna, måste till skolan. Allt skall vara som vanligt. Måste försöka, om jag bara släpper efter det minsta så kommer jag falla och då vet jag inte när jag kan resa mig igen.

Varför kan inte tårarna sluta rinna??? har inte tid med det här nu!
/L

Semester för själen..

Mitt kära Ljusdal I´m coming home.. Så nu var tågbiljetten bokad för hemresan. Ska bli såå skönt, den här gången är det  inge särskilt planerat, inget tredagars fylleslag som de brukar vara. Brukar typ drömma vackra drömmar om rehab och torken efter en ljusdalsvistelse. Okej, jag säger inte att det inte kommer bli så den här gången oxå, men jag har iaf inte planerat det, okej? Där är skillnaden!
Den här gången ska jag vila min själ från allt som pågår i mitt liv just nu. Få distans, tänka, känna efter.. behövs. Igår var en jobbig dag igen, många tårar. Kommer nog ha ett antal av dessa tills mitt liv kommit någorlunda på rätsida. Så e de, man får verkligen känna att man lever lixsom. Inte bara lalla runt och tro att man kan slappna av inte, nej du, man får ett liv å då ska man ta mej fan härdas!

Okej, åter till Ljusdal, anledningen jag ska hem egentligen e ju faktiskt för att mitt lilla yrtroll till lillebror tänker sticka upp till boden och leka krig i ett år=( snyft! Vad händer med barnen? Kallas lumpen, vilket påhitt! Ska han springa runt där och ta order, ha på sig extremt fula kläder, låtas skjuta på sina lumparkompisar och bli tvingad att bädda sängen, nej vet du va!
I vilket fall så krävs det en fest för att fira av min lilla innan han sticker, vilket vi kommer ägna lördagen åt, kommer hänga honom runt halsen och inte släppa honom på hela dagen =) De blir bra!
Så e de me de.. Lämnar er där för ett tag!

Kram / L


Vem är det som e dum egentligen?

Ja, de e frågan. Är det den dumma fan som aldrig kan ta någon av alla chanser han fått? Eller är det idioten som ger nya chanser gång på gång, och bara vägra inse att människor förändras inte. Min kärlek kan inte flytta berg och desto mindre få människan jag älskar att förstå vad jag behöver. När ska jag ta mitt förnuft tillfånga och inse att BARA jag kan styra över min lycka, jag kan inte låt den ligga i hanns händer, han har aldrig värnat om den förr så varför skulle han göra det nu? Varför är kärleken så jävla blind? Världens klyscha får jordens innbörd, för gudarna ska veta att han är inte värld min kärlek, men likförbannat kan jag inte styra över den. Nej, den här gången får jag helt enkelt gå emot mina känslor, ta mitt förnuft tillfånga och ta kontroll över situationen. Nu är jag chef över mitt liv! Damn va se suger!

Man e la grym...

jaja.. ganska halv bra åtminstonne, listan nästan avklarad vill jag tro. Räkningar o lån betald, effekten av detta blev lätt illamående och panikångest när jag fick se det svart på vitt, att det går åt helvet denna månad med. Pengarna är i princip slut. Jag kan inte göra nått av de jag planerat denna månad. Kan fan inte ens köpa ett SL kort så jag kan åka lagligt till plugget.. Damn! Inte kan jag jobba nå extra heller efter som min "bära tallrikar och brickor arm" har fått bärförbud av ortopeden.. Aaargh!

men, men lgh är relativit städad, kylskåpet påfyllt alá student budget (vilket innebär alla rea- varor från Ica maxi högdalen, färskost på tub med rödbetsallad någon?) och motion kan jag lova ingick i den turen, efter som jag inte har råd att åka buss så blev det en promenad, och eftersom jag tror och förväntar mig att dte skall vara minusgrader på vintern så paketerade jag in mig i fetaste vinterjackan, mössa och hela kittet hann typ ta två steg innan jag insåg att jag antagligen skulle dö av värmeslag innan resan var över. Att sen brottas inne på en överfylld ica affär med rabiata kupong kärringar gjorde susen, sitter nu hemma i soffan och dricker sportdryck, darrar och har eftersvettnignar ;-)

Kom nyss till mitt misssnöje på att jag skall ha läst 2 böcker till morgondagens terminstart som jag inte ens köpt än. Bra Lina! Tack!

Fridens! / Lina

Ta tjuren vid hornen..

Ja, de kan man väl säga att jag ska göra idag. Ska vara jäkligt kreativ iaf.. De där med att kliva upp me tuppen i morse blev väl sisådär. Men nu är upp har just gått igenom alla räkningar och ska logga in och betala skiten nu. Man kan ju göra roligare saker på en ledig dag.. Jaja, idag ska jag ju bara göra nyttiga saker, så de bara att bita ihop och ta tjuren vid hornen.. så, vad e de att få gjort idag?         
                        * RÄKNINGAR
                        * BIBLIOTEKET
                        * STÄDA 
                        * HANDLA MAT
                        * PROMENAD
                        * SORTERA PAPPER/TIDNIGNAR
Ja, de finns ju lite att göra iaf, återkommer senare med resultat! 


Längtar efter vardag...

Ja, konstigt nog så sittar man nu här en söndagkväll och längtar efter måndag morron.. Kanske har och göra med att jag faktiskt är ledig i morgon, men även för att jag behöver lite vardag. Vill vakna upp tidigt av morgon solen och känna mig pigg och glad och motiverad, motiverad at göra någonting vettigt. Ja, vilken helg det har varit. Meningslös. Hade trevligt hos Pär igår, men verkar ha åkt på nån släng av vinterkräksjuka eller vad de kan vara. Så satt och mådde blä halva kvällen och den här dagen har gått åt till att ligga i sängen och försöka hålla mig vaken. Som tur e har jag några underbara avsnitt av "men in trees" kvar att se, å gud ska veta att de e healing på högsta nivå! Hallelulja för lättsam "girly girly underhållning". Men vad ska jag göra när jag inte har några avsnitt kvar, fy hemska tanke, är där om ca 3 timmar..
Nä, den här helgen har varit så enormt meninglös så att jag på något sätt känner att jag nått botten. I morgon vaknar jag som en ny människa ta mig tusan! I morron kommer studiebidraget oxå=) pengar jag kommer få njuta av i sisådär 1 timme innan allt skoningslöst dras ut fårn mitt konto igen för att betala diverse räkningar och skulder. När ska man komma ikapp? Damn, en kvinna behöver sina shopping pengar! Nä, hur va de nu? Nytt liv va. Jaja, lättare sagt en gjort, man  är ju som alla andra människor -vanedjur!
/L


Väderstyrd..

Jaha, så var det de här med bloggandet ja, får väl försöka göra nån liten insatts. Inte för att jag tror att nån skulle vara särskillt intresserad av vad som händer i mitt lilla liv, om man nu kan kalla det de..

Vad händer då? Sammanfattning av de hela, så fick jag efter en stor portion ångest och stora skapar våndor igår äntligen iväg min A-uppsats, slänge den på lådan typ 7 minuter innan deadline.. phu!
Jag och emma tyckte tydligen att det var en fantastiskt bra idé att dricka oss sjäva under bordet på torsdag kväll medans vi gick igenom gamla heminspelningar och blev nostalgiska.. Så gårdagen blev nog den mest betydelselösa dagen i världshistorien. Låg på soffan hela dagen, flyttade mig in till sängen fram mot kvällen(lyckades någonstans i detta halvmedvetande trycka i mig en pizza, såklart!man måste ju tänka på vikten?!) somnade och vaknade inte förens på förmiddagen idag med den där tomma känslan av att förlorat 24 timmar av sitt liv. Till råga på  allt så stormar det samtidigt som de spö regnar, man blir deprimerad bara av att titta ut. Blä, vilken dag!Känner mig ensam i universum..

Men för att göra saken bättre blir de till att tvinga sig ut i ovädert om några timmar, ska åka till Pälle och pimpla rödtjut och snacka skit.. hm, hjälper säkert för tillfället. ´Sen sitter jag här i morron igen och önskar att jag aldrig blev född..

fridens/ Lina


Vin mys me petis=)

image3Hej hej kära dagboken! första gången fröken bloggar, och me fru emma som coach=) Har stor press på mig måste, måste vara en bättre bloggare än emma.. nä, nu blev jag ofokuserad .. ska knäppa kort på oss istället me min fantastiska kamera=)
Hej då! Puss o kram

Nyare inlägg
RSS 2.0