linaslilla

...Men vad hjälper det när man ändå bara innehar hälften av den styrkan man tidigare hade. För två är starkare än en. Jag klara det mesta på egnen hand, jag är medveten om att jag är en ganska stark kvinna, fast jag allt som oftast känner mig som en liten spillra av den jag är i ett förhållande så vet jag att det inte är så. Jag tror faktiskt att jag som människa fungerar bättre på egen hand, just för att jag är stark. Kanske lite för stark för att smärtfritt nöja mig med min roll som "hälften" av ett förhållande. Jag har åsikter om det mesta,starka sådana. Jag har lättare att se mina rättigheter än skyldigheter. Jag kan vara sanslöst oresonlig och haka upp på detaljer tills de blir så stora att det brister... Jag är alltså mänsklig! Man måste kunna se sina egna brister för att förstå hur man som människa fungerar. Jag försöker vara lika medveten om mina brister som jag är om mina fördomar. Men det betyder inte att de inte finns där, mina brister är en del av mig. Utan dem vore jag ju inte den jag är, så då vore det väl för galet om man skulle försöka ta dem ifrån mig, eller? Jag fungerar ju med dem, men kan jag kräva att min livspartner skall leva med dem? det är frågan.
Ärligt talat vet jag inte vart mina funderingar skall leda den här gången. Men jag tror att vissa delar av en människa kan man inte ta ifrån den. Ska ett förhållande fungera får man nog börja tänka om, istället för att söka efter den perfekta partnern så skall man nog börja söka efter en männsika vars brister man kan leva med, och se till att männsikan ifråga kan leva med dina brister. Kärleken kompenserar tyvärr inte de egenskaper man inte kan acceptera, då skulle inte kärleken bara vara blind utan även jäkligt puckad.  Två är fortfarande starkare än en, men riktig styrka kommer då man kan leva ut som den människa man i grund o botten är...
/L