linaslilla

Så har man haft ett själsligt och fysiskt återfall, inte direkt förvånad över de. Är ju inte dummare än att jag visste att det skulle komma. Det är just det som är så förvirrande, att anledningen till min olycka är det som gör mig lycklig, anledningen till att jag måste flytta är mina känslor för den jag vill leva med. Det är ju inte så lätt att vara förnuftig då. Det känns som att jag ligger fast klämd under en sten och måste skära av mig mina ben för att överleva, enda sättet är att rädda mig själv ,men de kommer göra fan så ont. Utan ben kan man inte gå, men man överlever. (man kan ju åka rullstol och vara lycklig för det) Shit vilken konstig liknelse de där blev då. Men det är så de känns, kommer förlora en stor del av mig och jag kommer vara märkt för livet... Så tillbaka till återfallet, det är just sådant jag måste undvika för att inte falla tillbaka helt. Annars sitter jag här om något år med samma gamla problem , och jag tänker inte leva mitt liv så. Måste rädda mig själv. Måste gå emot min egen vilja, lita på mitt förnuft bita ihop under tiden och vara medveten om att: Om jag inte badar med brödrosten innan de här är över så kommer jag klarat en av de största prövningarna i mitt liv.. Och ja, man är den man är av en anledning! Vilket kommer leda till en lite starakare och förnuftigare Lina. Ett liv utan lögner, tårar, besvikelser och sönderslagna möbler. De mina vänner, är livets hårda skola!