linaslilla

Jag vet att det inte är värt det på något sätt, vet att jag inte borde bry mig, vet att det var jag som gick... men svartsjukan tar över det sunda förnuftet. Kontrollbehovet att veta med vem han gör vad gör mig galen, men om han gör allt för att övetyga mig att han älskar mig och vill ha mig tillbaka ska jag då acceptera att han träffar andra? Ska jag bara rycka på axlarna åt att han raggar upp tjejer på pendeln samma dag som han påstår sig älska mig, sakna mig och vill träffa mig? Hur ska man ta det, tolka det och lägger jag kanske för mycket vikt vid det? Jag kanske borde ta det med en klackspark och inse att män är en lägre sorts varelse och att deras förnuft är totalt obefintligt och att deras ord och löften kan klassas med trovärdigheten i en skvallerblaska, Varför gör det då sä jävla ont när han går vidre och varför kan jag inte ens tänka tanken på att göra det? Som han påminner mig varje dag så var det faktiskt JAG som avslutatde vårt liv tillsammans, men varför känner då jag mig dumpad bortkastad och nertrampad i skiten? Antagligen för att jag inte hade något val, han drev mig till handling och för det kommer jag aldrig förlåta honom..