linaslilla

Nu var den här dagen jag antagligen visste skulle komma men som jag aldrig kunde vara tillräckligt förberedd på. Igår släcktes det sista hoppet på att de kunde vara vi. Trots att jag visste att jag måste ta det här steget så väntade jag ändå på något slags mirakel. Att han skulle förändras, varje dag har jag gått runt med pirr i magen när han skulle komma hem från jobbet, väntat på att han skulle komma hem och säga något, vad som helst som fick mig att tro att det skulle bli bra. Vad som helst hade räckt! Men istället för att försöka så gav han upp, blev värre än någonsin. Nu är det det slut, verkligen slut. Kan inte ta till mig det, vill inte tänka på det. Måste låtsats som att det inte hänt, stöta bort det på något sätt. Jag klarar inte av den verkligenheten.
Nu måste jag torka tårarna som vägrar att sluta rinna, måste till skolan. Allt skall vara som vanligt. Måste försöka, om jag bara släpper efter det minsta så kommer jag falla och då vet jag inte när jag kan resa mig igen.

Varför kan inte tårarna sluta rinna??? har inte tid med det här nu!
/L