Sanningen är fruktansvärd men saknad..
Ja, jävlar gudarna skall veta att det finns något som kallas kvinnlig inution, jädrans att det gör. Jag har under hela tiden av mitt förhållande känt att Alex har varit en viss typ av männsika, en sådan som man inte kan leva med,särskillt inte om man som jag är lite svartsjuk och faktiskt vill ha lite "ensamrätt" på sin partner. Hanns ständiga flirtande och "fjantande" med andra tjejer har näst intill drivit mig till VANSINNE! Men har trots detta försökt hålla svartsjukan nere. JAg har bitit ihop när han i princip har raggat upp våra gemensamma kvinnliga kollegor på restaurnangen,jag har laggt dövörat till när jag fått höra rykten om vad han gjort för suspekta saker med min arbetskompis. Jag höll låg profil när förstoringar av hanns ex och stora kärlek hängde uppe på hanns väggar flera månader in i vårt förhållande, jag stod ut med 2 fotoalbum med nakenbilder av henne i vårt gemensamma hem, jag bet ihop när jag insåg att han sökte upp henne på internet, tillochmed för att göra kreditupplysningar på henne. Jag bet ihop och torkade tårarna och förökte inse att jag räckte till för honom, trodde att han faktiskt talade sanning när alla andra sa att han ljög. Men nu, har jag fått saker bekräftat, fått vatten på min kvarn och tack vare en vänlig själ har jag fått bekräftat att han är en lögn. Under helgen, samtidigt som han "saknat" mig så mycket, så har han raggat upp en tjej på pendeln. Fått hennes nr, försökt få henne att träffat honom, skickat otaliga sms... Sen när han är så gullig och bjuder över mig på romatisk middag så råkar jag komma på detta. Tjejen i fråga bad mig ringa henne idag o hon har berättat allt, tacka gud för ärliga människor som står för vad de gör!!!!!!Åt helvete med fega jävla idioter som tänker med kuken och aldrig, aldrig kan stå för vad de säger eller gör.
Fan , kan inte ens berskiva hur mycket det här sårade mig och hur äcklad jag känner mig. Vill sluta tänka på det , men det äter upp mig innifrån och jag kan inte sluta analysera sönder hela skiten o ser hans ord till henne framför mig. Jag blir gaaaaaaaaaaaaaalen!
Men, fuck u och hejdå! Droppen! SKa man säga äntligen? För det finns väl ingeting så saknat men fruktansvärt som sannignen?
Glad jävla påsk! /L
Gå vidare eller gräva ner sig?
Jag vet att det inte är värt det på något sätt, vet att jag inte borde bry mig, vet att det var jag som gick... men svartsjukan tar över det sunda förnuftet. Kontrollbehovet att veta med vem han gör vad gör mig galen, men om han gör allt för att övetyga mig att han älskar mig och vill ha mig tillbaka ska jag då acceptera att han träffar andra? Ska jag bara rycka på axlarna åt att han raggar upp tjejer på pendeln samma dag som han påstår sig älska mig, sakna mig och vill träffa mig? Hur ska man ta det, tolka det och lägger jag kanske för mycket vikt vid det? Jag kanske borde ta det med en klackspark och inse att män är en lägre sorts varelse och att deras förnuft är totalt obefintligt och att deras ord och löften kan klassas med trovärdigheten i en skvallerblaska, Varför gör det då sä jävla ont när han går vidre och varför kan jag inte ens tänka tanken på att göra det? Som han påminner mig varje dag så var det faktiskt JAG som avslutatde vårt liv tillsammans, men varför känner då jag mig dumpad bortkastad och nertrampad i skiten? Antagligen för att jag inte hade något val, han drev mig till handling och för det kommer jag aldrig förlåta honom..
