linaslilla

Ja, jag erkänner ju det:jag kanske är världens sämsta bloggare. Återigen evigheter sen jag skrev, men det har varit mycket att stå i nu på sistonne.  Känns som evighter sen jag bara var, fick andas lite och bara vara hemma. Men inte så att jag klagar, har ju själv valt att åka fram och tebax te hembyn Ljusdal ideligen. Så fort jag varit ledig har jag dragit mig tillbaka till familj, skog och lugnet här uppe. Ja, tänk Ljusdal som jag avskytt som pesten, tog mitt pick och pack och flyttade så fort jag fick chansen, ja herregud, de e ju för tusan 9 år sen jag flyttade härirfån, och jag som fotrfarande känner mig som en liten flick-snärta, hur går det ihop? I vilket fall så är det hit jag drar mig så fort jag får chansen, kanske det  är tack vare att jag flyttade så tidigt som byn fortfarnde har kvar sin charm. tror det passar mig perfekt att komma hit när jag känner för det, istället för att vara fast här. Skulle nog tappa förståndet av att bo här på hel tid, även om det alltid tar emot att åka härifrån så vet jag ju att det är just distansen som gör det så förbenat roligt att komma tebax nästa gång. Däremot har jag ju alltid tänk att det är i Ljusdal jag ska slå mig till ro, skaffa barn, hus och ett tryggt liv, men nu verkar ju det dra på sig lite. Den senaste människan jag trodde skulle bli den framtida pappan till mina barn har ju visat på lätt instabilitet och det närmasta trygghet han kan ge mig just nu är vetskapen om att han inte längre har nyckeln till min lgh så att han inte kan åka hem till mig och slå sönder mig lgh när jag inte e där... Ja, visst är det så, det är det senaste í den löjliga följetången om mitt liv med killen jag trodde va mannen i mitt liv. Efter alla tårar är det lätt skrattretande, jag tänkte faktiskt leva mitt LIV med honom! jag ville det! och visst önskar jag att det fortfarande vore så, men ibland måste man bara ge sig och inse, fan det funkade inte den här gången heller... Bättre lycka nästa gång! hahahaha! (bitter underton)