linaslilla

Går tillbaka i mina texter, förtidigt att le åt problemen, för de byggs, de tar ju inte slut. Jag kan tycka det är så mysigt att läsa igenom mina gamla dagböcker och minnas den lilla flickan som skrev, den oskyliga lilla tjejen som sen blev vuxen så snabbt och tyckte att hela världen var emot henne, jag tycker om henne, sakar henne ibland. Saknar hennes oerfarenhet, hennes tro om att minsta motgång var världens största problem. Saknar hennes iver inför livet och allt som där hör till... jag ler alltid lite snett och ibland skrattar jag tillochmed högt när jag läser det jag själv skrivit., men nu, livet har spelat sitt spel med mig nu, och jag vet att det antagligen fortsätter i den tackten. Livet är så.. men,kanske.. kasnke kan jag om nått år gå tillbaka och läsa detta, le lite snett och tänka : "lilla flicka, vad visste du om livet? men faktum är att livet är NU, i denna sekund och skrivandes stund så är inte mitt liv inte så lätt, men det artar sig. Jag går sakta frammåt, falller och klättar upp igen. Jag lever, alltså kämpar jag. Ger mig inte, livet skall inte vinna över mig.